Blog Image

Stall Åstebo

Åstebobloggen

Detta är Åstebobloggen där vi i stallet bloggar om allt mellan himmel och jord.

Hemsida: www.astebo.se
E-post: info@astebo.se

Vår första tävling

NYHETER! Posted on sön, augusti 17, 2014 19:05

”Trött som en gnu” var under några dagar det bevingade
uttrycket som rådde bland Stall Åstebos invånare. Det här med att anordna
tävlingar är nämligen ingenting man tar med en klackspark och en nypa gott
humör, utan det krävs hårt arbete. Nervösa var vi också, åtminstone en del av
oss. En del drömde mardrömmar om förrymda grisar, andra om ihållande ösregn,
krånglande ljudsladdar eller om hur många Bullens pilsnerkorv som egentligen
kan tänkas gå åt på en mindre dressyrtävling.

Arbetsuppgifterna var många och skiftande, allt från att
skaffa växelkassa och fixa startlistor, till att brodera toaletthanddukar och
måla maskinhallsväggen. För att inte tala om att harva, bära staket, städa,
köpa in mat, fixa priser … osv …osv … i oändlighets oändlighet.

Men sammanfattningsvis blev Åstebo Ryttarsällskaps allra
första tävling en alldeles väldigt lyckad tillställning om vi får säga det
själva (och vem kan egentligen hindra oss?). Det stod dessutom i TTela, så då
MÅSTE det ju helt enkelt vara sant.

Redan klockan 6 på morgonen var de första av oss på plats.
Vädergudarna stod tack och lov helhjärtat på vår sida, möjligen slösade de lite
väl mycket på värmen – men det känns en smula gnälligt att klaga på den lilla
detaljen. Själv hade jag åtagit mig uppgiften att vara domarsekreterare under
första klassen. Vilket jag ångrade när jag insåg att hadejag glömt läsglasögonen
hemma, vilket innebar att jag var tvungen att sitta med näsan 2 cm från
protokollet för att kunna se de pyttesmå bokstäverna. Tack och lov räddade
Monica P mig genom att överta ansvaret. Tack Monica! (p.s För er som inte tror
det: det FINNS nackdelar med att bli äldre, behovet av läsglasögon är en. Det
är flera år sedan jag kunde läsa baksidan på en schampoflaska, så vem vet vad
jag tvättar håret med … kan vara råttgift med tanke på vilken kondition testarna
är i)

Ångestnivån var rätt hög på många håll innan vi insåg att
det hela fungerade. Det fanns ljud, det fanns ett fungerande kafé, en perfekt
parkering, domaren var på plats – tja, det var liksom som på en alldeles riktig
tävling.

Det var också ungefär då som jag insåg att det ju skulle
tävlas också. Uppladdningen inför den uppgiften var väl lite si och så från min
sida. T.ex glömde jag att sätta upp håret – en dödssynd bland oss dressyrdamer
– och var tvungen att rusa in från framridningen för att fixa den detaljen. Det
KAN faktiskt ha varit världshistoriens snabbaste håruppsättning, tror att jag
ska tipsa Guinness rekordbok om det.

Vet inte om andra ryttare upplever samma sak, men visst
fungerar hästhjärnor på ett helt obegripligt sätt? Blev Ginza stressad av att
det plötsligt satt en domare på ett podium byggt av lastpallar i hennes
hemmaridhus? Blev hon upprörd över att det plötsligt var okända hästar
överallt, att det spelades musik och fanns partytält? Svar: Nej. Däremot blev
hon synnerligen upprörd över att porten till ridhuset såg ut precis som den
brukar. Den var faktiskt så normal att hon inte vågade passera den, utan fann
det betydligt lämpligare att kasta sig åt sidan och försöka resa sig på bakbenen.
Obegripligt, sa Bull.

Nåväl, det fanns andra som hade lite bättre pli på sina
hästar, alternativt har hästar med större hjärna. (förlåt Ginza, du är bäst ändå) Janni Pettersson på
Batterfield, t.ex. Som blev historisk genom att vinna LC:1 och därmed Åstebos
allra första tävlingsklass. Tillsammans med de andra pristagarna: Petra
Edvarsson på Abros och Sofia Roos på Audrupe genomförde de ett bejublat ärevarv
i full galopp – utan häst. Något som från och med nu är tradition på Åstebos
tävlingar. Jag tyckte personligen att Petra såg en smula oren ut, men jag kan
ha tagit miste, kanske var det bara korsgalopp.

I LB:2 roffade Sofia Roos åt sig förstaplatsen på fina
68,96%, medan hemmahoppet Sara Bryngelsson fick nöja sig med en blå rosett för
sina och Papayas 68,79% (skönt att det FINNS någon i skimmelklubben som sköter
sig).

I LA:1 vann Malin Friman på Rubin S, knappt före
hemmaryttarna Ann-Sofi Sundqvist på Glimra och Agneta Christiansson på sin
Aslan G. Vinnaren såg en smula konfunderad ut över uppmaningen att galoppera
ärevarv utan häst, men Grästorpsbor tar tydligen seden dit de kommer, så när
hon väl hade fått upp farten gick det knappt att få stopp på henne.

Tävlingarna var slut, Bullens pilsnerkorv var inte slut.
Efter några timmars ytterligare hårt arbete var allting städat och packat och
klart. Då hade vi tänkt dela på några dunkar vin, men upptäckte att vi också
var slut. Fullständigt slut. Som en flock gnuer. Då kom regnet.

Till sist: Tack alla som hjälpte till att göra vår
tävlingsdag oförglömlig. Alla tävlande, domar-Barbro, alla åskådare,
parkeringsvakter, protokollbärare, kaféarbetare, insläppsansvariga,
framridningsansvariga …

En flock gnuer …



Vår

NYHETER! Posted on ons, april 16, 2014 14:30

Vitsipporna blommar för fullt och i hagarna börjar det bli
fullt möjligt att hämta en häst utan att behöva riskera att kängorna fylls med
lösflytande lera. Det är med andra ord vår.

För egen del innebär det två saker. 1. Att hela min tillvaro
är full av små vita hårstrån. 2. Att Ginzas intresse för omvärlden koncentreras
till en enda sak, nämligen små späda grässtrån.

I stallet har träning pågått hela vintern. Tora har tappert
försökt lotsa oss och hästarna framåt. För att hon inte ska tappa intresset för
oss försöker vi lika tappert muta henne med olika godsaker. Det finns ju
högtider som det helt enkelt inte går att bortse ifrån i ett stall där inte
bara hästarna utan även bakverken står i centrum (och då syftar jag INTE på de
kroppsdelar som vissa av oss brukar drabbas av skavsår på). Semmeldagen är
alltså en viktig högtidsdag och likaså våffeldagen. Alla andra träningsdagar
nöjer vi oss med muffins, kladdkakor och en och annan tårta.

I söndags var det då upp till bevis. Dags för första omgången
i div 2 dressyr. Fyra tappra i laget; Fia och Glimra, Sara och Papaya,
Anna-Karin och Wedding samt undertecknad och Ginza.

Stackars Sara drog nitlotten att starta tidigast, vilket
innebar att hon var tvungen att gå upp mitt i natten och ge sig i väg flera
timmar innan oss andra. Själv ägnade jag hela kvällen innan tävlingen åt att
skura min häst. Det kunde jag dock ha struntat i och förslagsvis i stället
ägnat kvällen åt en trevlig film, min snygge man och en trevlig chokladask.

För när jag anlände till stallet tävlingsdagens morgon så
var Ginza lika full av brungula kissfläckar som innan badet. Nu börjar jag
förstå varför fuxar är så populära …

Nåväl, till slut vara vi alla samlade i Ed.
Förutsättningarna kunde varit bättre. Till exempel hade det varit trevligt om
det INTE blåst halv storm, eller att det INTE fanns en livsfarlig
byggarbetsplats inne i ridhuset där vi skulle rida fram eller att det INTE gick
en trafikerad väg precis bredvid tävlingsbanorna.

Man skulle önska att alla hästar var lika coola som Papaya.
Mitt under hennes ritt dök det upp en vägskrapa eller något liknande fordon
(min kunskap om olika arbetsmaskiner är inte stort, men det var någonting stort
som lät väldigt mycket = troligen en vägskrapa) Ginza hade garanterat fått ett
nervsammanbrott, men Papaya uppförde sig som om vägskrapor tillhör hennes
vardagsmiljö och viftade inte ens på öronen. Så blev det också en kanonfin ritt
på 67,58 % och en 5:e plats i LB:1 för vår egen Silver-Sara.

Anna-Karin och Wedding gjorde också en stabil insats i LB:n,
men enligt domaren ska formen stramas upp en smula, så det är vad A-K planerar
till nästa omgång. Vad Wedding säger om saken är mer oklart, men det lär vi få
se i omgång två om två veckor.

Blåst och byggarbetsplatser är två saker som Ginza inte
uppskattar, så framridningen kändes som en fullständig katastrof. Tack och lov
är min lilla häst en teaterapa och hon gillar att visa upp sig. Så väl inne på
banan bet hon ihop och var helt fantastisk. Efter två års träning för Tora har
vi fortfarande inte gjort en enda acceptabel galoppfattning på träning. På tävling
förstår dock Ginza plötsligt vad det är jag menar. Det är mycket märkligt, men
jag är tacksam över att Ginza väljer sina lydiga tillfällen på ett så praktiskt
sätt.

Vi fick 63,95 % i LA:1, nytt personligt rekord för oss och
jag var väldigt lycklig. Tack och lov hade jag med mig morötter så att även
Ginza fick bli lite lycklig efter väl förrättat värv. Det kändes BETYDLIGT
bättre än efter sista tävlingen i höstas då det enda positiva domaren kunde
komma på att skriva om oss var – jag citerar – ”Fint flätad” …

Sist ut i laget var Fia och Glimra. Där hade vi alla STORA
förhoppningar (känn ingen press, Fia …). Och visst var Glimra glimrande –
förutom när det dök upp en läskig cyklist ute på vägen (resulterade i en väldigt
orund volt) och sedan en ännu läskigare inline-åkare (resulterade i en väldigt
travliknande förvänd galopp). Men trots detta 64,47 % och totalt en 5:e plats
för vårt lag.

Även ponnylaget har varit ute på äventyr – ända till
Ulricehamn. Dock är rapporterna därifrån lite för knapphändiga för att jag ska
kunna skriva om deras öden och äventyr. Dessutom har jag redan skrivit alldeles
för långt.

p.s Den här tävlingen satt min hårknut kvar hela tävlingen
trots blåsten – ett stort steg framåt i min strävan att bli en prydlig
dressyrtant …



Stall-höst

NYHETER! Posted on mån, september 23, 2013 18:59

Tiden rusar
i väg och nu är det snart dags för bokmässan i Göteborg. För författare är det
årets viktigaste händelse, men i Stall Åstebo är det ingen som bryr sig. Där (här?) är det i stället division 3 i dressyr som
är höstens stora begivenhet och till helgen är det dags för omgång två.

Första omgången
gick alldeles lysande. Ponnylaget måste jag skamset erkänna att jag inte har
superkoll på, jag tror att de kom 4:a i första omgången. Det jag hörde mest om
var hur roligt de hade haft och det är ju faktiskt huvudsaken. Duktiga är de i
alla fall flickorna i laget: Emelie, Linnéa, Nathalie och Sandra. Vad jag har
förstått är Nathalies största problem att hon inte får sadelgjorden runt Fays
mage och därför måste träna barbacka. Jag är rätt säker på att Fay föredrar en
ny gjord framför striktare diet, bara så att du vet Nathalie.

Även
hästlaget gjorde väl ifrån sig och vann första omgången. I laget ingick Sara,
Anna-Karin, Camilla och undertecknad som blev inkallad eftersom Fia &
Knutte hade viktigare saker för sig. Anna-Karin svävande omkring på moln efter
sin runda på 74% i LC och jag svävade också rätt bra efter 68 % och personbästa
i LB. Antar att vi var rätt lika två osannolikt glada heliumballonger.

Men nu är
det alltså snart dags för omgång två och uppladdningen pågår för fullt.

Man kan lätt
tro att uppladdningen främst består av kakätning och inköp av diverse
blingbling, men inget kan vara mer fel. Det är HÅRDträning som gäller. Tora
trimmar oss hänsynslöst och vi försöker så gott vi kan att leva upp till kraven
som ställs. (TACK Tora!!!) Utgifterna för skavsårsplåster börjar bli rätt hög.
(inga fler detaljer på den punkten …)

Nu i helgen
var det tänkt att fem ryttare skulle till Bengtsfors och tävla. Tyvärr blev det
bara tre som kom iväg, Anna, Camilla och Fia och därför har jag bara osäkra
andrahanduppgifter att komma med.

Anna sa
innan att hon hade drömt att jag (otrevlig som jag är) sagt åt henne att det
var lika bra att hon stannade hemma från tävlingen. Tydligen tog Hardy fasta på
det och bestämde sig för att inte närma sig domarkortsidan frivilligt. Ginza
säger att hon har STOR förståelse för det beteendet, det finns många
farligheter som lurar i närheten av dressyrdomare. Fula staket, skimmelätande
monster, farliga hörn – för att bara nämna några. Det gäller att vara på sin
vakt.

Camilla och
Snygg-Diablo gick det tydligen alldeles fantastiskt bra för ända fram till
galoppen då bockningslusten blev för svår. Och för Fia och Knutte gick det alldeles lysande i största allmänhet
så de vann klassen.

Lagets tre
övriga deltagare/reserver var inte på plats i Bengtsfors, men två av dem ska
förhoppningsvis vara med i Grästorp. Vi håller alla tummar och tår för att
skimmelprinsessan Papayas svullnad ska hinna försvinna i tid och att
Anna-Karins taktik att vila sig i form på en playa någonstans ska fungera.
Själv ska jag ägna mig åt att signera böcker, hålla små käcka föredrag och
dricka champagne.

Pia Hagmar



Mot nya djärva mål

NYHETER! Posted on mån, maj 20, 2013 22:29

Så var det
då dags för omgång två av dressyrens div II. Lagets förberedelser var som
vanligt minutiösa och det idoga tränandet pågick in i det sista. Alla har vi väl några Tora-mantran som ekar i huvudet mest hela tiden. Förra
omgångens andraplacering hade givit oss en smula hybris och förväntningarna var
höga. Dock kanske inte hos undertecknad som insåg att min plats var som
utfyllnad i laget, då LA:3 verkligen är en smula över min och Ginzas kapacitet.

Dagen
började inte bra. När Ginza insåg att hon skulle få åka ensam i transporten
kände hon sig uppenbarligen kränkt. Vuxenmobbning har man ju hört talas om, men Ginza hävdade bestämt
att även hästmobbning förekommer. Ville ingen av de snorkiga halblodsstropparna
dela transport med henne så tänkte inte hon vara med i laget. Så det så!

Sammanfattningsvis
så visade Ginza att hon är kapabel till de flesta rörelser ovan mark som
förekommer i dressyrens absoluta finrum. Till slut var jag totalt genomsvettig
och redo att lägga ner hela projektet, släppa hästskrället i hagen, åka hem och
käka praliner.

Då fick
Stina en lysande idè. Hon hämtade lille Svante Roy och ledde in honom i
transporten. Ginzas lilla hjärna arbetade febrilt. Tack och lov är hennes
hjärna inte av den kalibern att den klarade att klura ut att sannolikheten att
en 33- årig shetlansdsponny ska åka till en dressyrtävling för stora hästar är
obefintlig. Så hon traskade glatt på transporten nu när hon fått manligt
sällskap ombord. Då kändes det en smula grymt att lasta av lille Svante igen,
det var ju inte ens första april, men nöden har ingen lag.

Min
förstklassiga chaufför Åsa (ja, jag vet att jag är mesig som inte vågar köra
själv) körde tryggt och säkert till Sjuntorp. Det första vi fick syn på vid
tävlingsplatsen var Fia och Glimra som tränade rörelser som definitivt inte
ingår i LB:3, skutt och hopp av den kalibern platsar bättre på
rodeouppvisningar.

Sammanfattningsvis
kan man väl säga att dagen bjöd på en del oväntade inslag av både positiv som
negativ karaktär.

– Gladast av alla vara Sara som red ihop drygt 68% i förklassen LB:3 och
kom på 4:e plats. Hennes leende glittrade i kapp med Papayas
blingbling-pannband. Grattis tjejen!!!

– Själv hade jag som mål att rida på 60 % i LA:3, den svåraste klass vi
någonsin ställt upp i. Och trots att jag red fel väg i förklassen så fick vi
60,7% och jag var glad. Ginza var också glad, inte direkt över sin
prestation utan för att det fanns gott om gräs. Jag drabbades genast av hybris
och tänkte att vi nog skulle kunna rida ihop några procent till i lagklassen.
Men tji fick jag. Ginza var trött och seg som en daggmask och dessutom
upptäckte hon en livsfarlig fotograf och var därför tvungen att rygga mitt i
den ökade skritten (man får inte extrapoäng för det). Så det blev lite
deprimerande resultat.

– Serendo (och Sofia) hade en frustrerande dag. Serendo delade transport
med ett brunstigt sto som fick honom att tro att det där med att han är valack
antagligen bara är en illasinnad vandringssägen. Han var mer än villig att göra
ett tappert försök att åstadkomma oväntade storverk. Det där med att Sofia
ville att han skulle göra snygga galoppfattningar struntade han
högaktningsfullt i. Även hon borde väl ändå inse att primära behov är viktigare
än en töntig dressyrtävling?

– Glimra var som sagt brunstig och hade också lite annat att tänka på.
Trots det placerade sig Fia och hon som 5:a i såväl förklass som lagklass. Fia
gjorde några tappra försök att klaga ändå, men blev rätt brutalt nedtystad av
oss som inte fick några gröna rosetter att stoltsera med.

– Vår lagledare kom, sågs – och försvann. Efteråt var vi till och med en
aning osäkra på om vi verkligen såg henne eller om vi bara inbillat oss. Men OM
jag såg henne hade hon i alla fall röda solglasögon. MYCKET Hollywoodaktiga.

Sammantaget
hamnade vårt lag på 5:e plats vilket var en besvikelse, men inte mycket att
gnälla över. Nu är det nya friska tag som gäller.

För övrigt
så vet Stina numera att det går att trycka ner TRE korvar i ett enda korvbröd. Det
är en finfin kunskap på hennes fortsatta vandring genom livet. Själv nöjde jag
mig med två, modest som jag är.

Åsa får
MVG+++ som kombinerad privatchaufför, hästskötare och fotograf. Inte nog med
att hon klarade alla dessa uppdrag galant, hon utfodrade mig dessutom med såväl
kaffe som mörk choklad. Jag tror att jag var klart mest bortskämd på den
tävlingsplatsen och det kändes alldeles utomordentligt.

Tja, det var
allt jag kommer ihåg från gårdagen. Nu blickar vi framåt mot nya djärva mål!



Ingen rast, ingen ro

NYHETER! Posted on ons, april 17, 2013 22:08

Nu har våren kommit på allvar till Åstebo. Några grässtrån syns i och för sig inte till, men vem behöver gräs när det finns lera? De slöa hästägarna i stallet paketerar sina hästar innan de släpps ut i hagen. Själv envisas jag med att låta Ginza gå utan täcke om det inte är FÖR eländigt väder. Det är lika spännande varje dag när jag närmar mig stallet – ska det stå en skimmel och vänta på mig eller en brungrå lerhög? Jag tror att det är all denna spänning som håller mig så fräsch och vital. Eller så är det den fysiska ansträngning som krävs för att förvandla en lerhög till en häst.

I måndags – efter söndagens lagtävling -rådde något av en ”Dagen-efter”- stämning i stallet, vi var många som var en smula utmattade. Men nu är det full fart igen. Linnéa och Shakira laddar för hopptävling på lördag (lycka till!!) och för många av oss andra pågår uppladdning inför 2-dagarsträning fredag-lördag för vår Supertränare Tora. Det väntar många spännande utmaningar framöver och vi hoppas väl alla att Tora mirakulöst ska kunna åtgärda våra brister.

Med tanke på att jag har blivit tilldelad LA:3-programmet i nästa omgång av div II så kommer det att krävas en hel hög under för att jag inte ska skämma ut mig fullständigt. Tora är mitt enda hopp. En blind domare skulle nog också göra underverk …

Som vanligt handlar dock träningar i Åstebo inte främst om ridning utan om MAT. Förberedelserna pågår för fullt. Karin genomsöker alla kokböcker i sin närmiljö för att hitta ett sopprecept som lagar sig självt. Hon har redan utfärdat varningar av typen ”Ni får äta på egen risk”, trots att soppan fortfarande bara finns i tankevärlden. Jag antar att hon tror att det passar ihop med hennes Hollywoodfru-image att vara kulinarisk analfabet, men jag tycker i vilket fall som helst ska det bli spännande att se (och smaka) på slutresultatet.

På kvällen mellan träningspassen ska det grillas och dukas upp till buffé, Fia har utlovat efterrätt, så vi kommer antagligen inte att dö av kaloribrist även om Karins soppa visar sig vara hälsofarlig.

För övrigt:

– Anna-Karin önskar att hennes nya sadel äntligen ska dyka upp.

– Sofia önskar att hennes barn ska sluta spy och ha ont i öronen så att hon ska kunna få några timmars sömn.

– Svante Roy önskar att Glimra ska låta bli hans mat.

– Jag önskar att det fanns nån sorts superlim som håller hårknutar på plats helt utan ansträngning.

– Fia önskar att Patrik Kittel ska komma och se att hon har lärt sig hans tygeltrick.

Och nästa vecka är det Gothenburg Horse Show …



Bildbomb

NYHETER! Posted on mån, april 15, 2013 16:57

TACK till Åsa för alla fina bilder!!!

Först ut Anna-Karin och hennes fina Wedding. TACK än en gång för att Ginza och jag fick lifta med dig – trots att det innebar typ 8 timmars väntan för dig. Jag lider fortfarande av tacksamhetsångest ….

Sara och hennes fina Papaya

Så här fina hårknutar hade alla andra ….

Glada pristagare i förklassen – radarparet Fia & Sofia

Lagdeltagarna: Fia & Glimra

Sofia & Serendo

Karin & Sir Lasse

Pia & Ginza

Nervös väntan vid resultatdatorn …

Nästan det bästa resultat man kunde tänka sig

Glada pristagare

Fortfarande glada pristagare

Tack för en minnesvärd dag allihopa!



Ny klubb, nya äventyr

NYHETER! Posted on mån, april 15, 2013 16:12

Efter en mycket lång vinter har nu äntligen
krokusarna vågat sticka upp näsan ur jorden. Detta sammanfaller på ett nästan
magiskt sätt med att invånarna i Stall Åstebo börjar damma av sina
tävlingskavajer.

I år har
förberedelserna inför vårens tävlingar varit mer minutiösa någonsin. Det är
trots allt inte varje dag som det bildas en ny klubb och det vill man ju göra
med en viss stil. Vid årsskiftet bildades Åstebo Ryttarsällskap under stort
jubel och först ut på tävlingsbanorna var stallets hoppess Linnéa och Shakira
som (naturligtvis) hemförde den nybildade klubbens första rosetter.

Efter en sådan start ökade pressen på klubbens första
lag som var anmält till div II i dressyr och igår var det så dags. Alla i laget
(Fia, Sofia, Karin och undertecknad) samt de två reserverna (Sara och
Anna-Karin)var laddade till max. Så även lagets förnämliga hästskötare (Emelie)
och hovfotograf (Åsa), samt hejarklacksledaren Stina och hennes trupper: Elliot, Camilla, Monica och Linnéa.

Redan halv fem ringde väckarklockan, en okristlig
tid som borde förbjudas som uppstigningstid. Jag tror faktiskt att jag själv
var uppe först av alla och det enbart för att de andra lagdeltagarna är så
oerhört utseendefixerade. För att inte skämma ut laget genom min brist på
engagemang i det avseendet så hade jag investerat i allt som behövs för en
tjusig dressyrtantshårknut: hårnät, donut, hårspännen, hårband och små jäkla
pärlor + förstås lite extra hår att fylla hårnätet med …

Var själv lite i chock över att jag faktiskt
lyckades få till en riktigt prydlig knut i nacken. Styrkt av denna bedrift
begav jag mig till stallet. Där blev det snart full aktivitet och vid 7-tiden
började de första ekipagen rulla mot Grästorp.
Det skulle bli en MYCKET lång dag …

I förklassen, LB:1 bjöd Fia och Glimra på en
strålande uppvisning och kom 2:a av 30 startande på 70%! I pris fick de 1
styck morot och en flaska hästschampo. Vi andra hamnade utanför placering, men
alla gjorde stabila insatser. Utom möjligen Serendo som tydligen kände sig
enormt ensam på banan och därför fokuserade på att gnägga. Denna fadäs kompenserade
han sig dock för i lagklassen, mer om detta senare.

Efter att ha kommit till tävlingsplatsen vid 8 på
morgonen, direkt ha trampat i en vattenpöl så att jag var dyblöt om fötterna
och sedan frusit ända fram till min första start 13.45 så var jag rätt mör. Dessutom
lossnade min konstfärdiga hårknut redan på framridningen och den fick sedan
tillbringa resten av dagen i Anna-Karins jackficka … Hur alla andra
dressyrdamer lyckas göra en hårknut och få den att sitta där den ska förstår
jag inte. Jag är inte onormalt obegåvad på andra områden, men just skönhetsvård
är helt enkelt inte min grej. Antagligen är min kropp allergisk mot hårnålar
och stöter bort dem. Eller nåt.”Våga vägra donut” är i alla falla mitt nya
motto. Eller gamla, eftersom jag aldrig haft någon tidigare heller.

Nåväl. Efter denna utvikning var det dags för
lagklasserna. Fia var först ut i LB:1 och red på förnämliga 71,2%. Glimra var
strålande, trots det brutala badkaret som någon
lömsk person placerat i anslutning till ett hörn av banan. Sedan var det
dags för Sofia och Serendo som även de gjorde en lysande prestation och fick
70%. Efter dessa två ritter låg Åstebo Ryttarsällskap på första plats i
lagtävlingen!

Eftersom Fia och Sofia inte har koll på hur duktiga
de är så fattade de inte att det kunde vara lämpligt att hålla sig i närheten
när det var dags för prisutdelning i den första lagklassen. Jag och Emilie fick
rusa och hämta dem. Fia kom 4:a och vann inte helt förvånande 1 styck morot samt
en flaska hästschampo … Så om Glimra inte är skimrande ren i framtiden så beror
det åtminstone INTE på Ridklubben i Grästorp. Sofia och Serendo kom 5:a, men
vad de vann har jag inte koll på. (jag skulle gissa på en morot och kanske ett schampo)

I det läget var jag så trött och frusen och
hårknutslös att jag helst ville rulla ihop mig i ett hörn och somna. Till på
köpet hade blåsten tilltagit och jag visste att det var kört i vilket fall som
helst. Det är i sådana lägen man behöver ett peppande lag. De fick liv i mig
igen, Ginza lastades ur och även om vi inte fick mer än 61,7% i LA:1 så tyckte jag att
min lilla häst gjorde en heroisk insats. Trots blåsten var hon inte rädd för
ett enda hörn!!! Bara en sån sak …

Jag har då aldrig tidigare mötts av jubel och ”Vågen”
efter avslutade ritt, men eftersom Åstebos hejarklassledare Stina anförde
trupperna så blev det klass på det hela. Mycket stämningsfullt.

Inte förrän ungefär då – när vi andra var synnerligen smutsiga, ofräscha och utmattade – anlände vår lagledare, vår
egen Hollywoodfru i stans coolaste solbrillor – Karin och hennes Sir Lancelot! I det
läget kan det inte bli annat än bra. 66,9 %, en
sjätte plats (antagligen vann de en morot och kanske ett schampo) och det såg
länge ut som om Åstebo Ryttarsällskap skulle kamma hem vinsten i sin första
lagtävling, men till slut tog Lilla Edets lag 2 hem segern.

Fördelen med det var att vi slapp lasta ur hästarna
igen. Och vi var allt väldigt glada över vår andraplats. Och när vi kom tillbaka till stallet på kvällen så hade Stina mockat åt oss allihop! Då blev jag rörd.

Hur långt blev inte det här då?! Men så var det en lång tävlingsdag också….

p.s Bilder kommer också snart!



Våren är här?, del 2…

NYHETER! Posted on tis, april 09, 2013 04:21

Våren är här?, del 2..

Årets bästa tid ligger återigen startgroparna! Många av oss stallet peppade upp oss inför tävlingssäsongen och våren med en clinic med super-Patrik Kittelsmiley!! What a man! Han är ju inte bara charmerande han besitter ju en oerhörd komptens och skicklighet! Den där Sheif vet nog hur man tränar världsstjärnorsmiley!

Tävlingsnervernasmiley börjar osa i stallet och den stora dagen då Åstebo ryttarsällskaps div 2 lag ska ut och pröva vingarna närmar sig med stormsteg! Vi håller alla tummar och tår för att det ska gå kalassmiley! Själv undrar jag hur lurviga Glimra ska komma i tävlingspälsen till desssmiley? Kanske jag ska ta frisyrgelé och platta ner pälsen? Tips mottages tacksamt! Tursamt nog är i alla fall mitt tävlingsbakverk bestämt så jag kan hålla tankarna på detsmiley.

Det blir inte alltid som man tänkt sig…. Vissa saker kan man inte råda över hur mycket man än vill, där man vill kunna kontrollera som mest – livet och döden!! Påsken inleddes med stallets värsta kväll i tiden! Där man gick från början av kulmen till att fullständigt bara rasa så långt ner som man kan komma. Belizia och hennes fina Bentley Å fick tillsammans vandra till de gröna ängarna. Och fy vad jag tyckte synd om Belizia och Sofia den där kvällen. Och det är ett enormt tomrum Belizia lämnat efter sig i mitt hjärta och på gården. Jag kan än idag minnas första gången jag såg henne röra sig och första gången jag provred, min drömhästsmiley och både jag och Andréssmiley älskade henne direkt. Kanske LIIITEsmiley svår att rida på den tiden med all energi och känslighet men med ett enormt hjärtasmiley. Och vackrare häst får man leta eftersmiley! Faktiskt var det fler än jag som tyckte så, jag red nog inte en gång i ljuva Småland utan att få komplimang om vilken fantastisk, häftig, vacker häst jag hadesmiley! Allt jag önskade mig var en likadan…smiley

R.I.P Belizia och Bentley Å

Kramiz Fia



Nästa »