”Trött som en gnu” var under några dagar det bevingade
uttrycket som rådde bland Stall Åstebos invånare. Det här med att anordna
tävlingar är nämligen ingenting man tar med en klackspark och en nypa gott
humör, utan det krävs hårt arbete. Nervösa var vi också, åtminstone en del av
oss. En del drömde mardrömmar om förrymda grisar, andra om ihållande ösregn,
krånglande ljudsladdar eller om hur många Bullens pilsnerkorv som egentligen
kan tänkas gå åt på en mindre dressyrtävling.

Arbetsuppgifterna var många och skiftande, allt från att
skaffa växelkassa och fixa startlistor, till att brodera toaletthanddukar och
måla maskinhallsväggen. För att inte tala om att harva, bära staket, städa,
köpa in mat, fixa priser … osv …osv … i oändlighets oändlighet.

Men sammanfattningsvis blev Åstebo Ryttarsällskaps allra
första tävling en alldeles väldigt lyckad tillställning om vi får säga det
själva (och vem kan egentligen hindra oss?). Det stod dessutom i TTela, så då
MÅSTE det ju helt enkelt vara sant.

Redan klockan 6 på morgonen var de första av oss på plats.
Vädergudarna stod tack och lov helhjärtat på vår sida, möjligen slösade de lite
väl mycket på värmen – men det känns en smula gnälligt att klaga på den lilla
detaljen. Själv hade jag åtagit mig uppgiften att vara domarsekreterare under
första klassen. Vilket jag ångrade när jag insåg att hadejag glömt läsglasögonen
hemma, vilket innebar att jag var tvungen att sitta med näsan 2 cm från
protokollet för att kunna se de pyttesmå bokstäverna. Tack och lov räddade
Monica P mig genom att överta ansvaret. Tack Monica! (p.s För er som inte tror
det: det FINNS nackdelar med att bli äldre, behovet av läsglasögon är en. Det
är flera år sedan jag kunde läsa baksidan på en schampoflaska, så vem vet vad
jag tvättar håret med … kan vara råttgift med tanke på vilken kondition testarna
är i)

Ångestnivån var rätt hög på många håll innan vi insåg att
det hela fungerade. Det fanns ljud, det fanns ett fungerande kafé, en perfekt
parkering, domaren var på plats – tja, det var liksom som på en alldeles riktig
tävling.

Det var också ungefär då som jag insåg att det ju skulle
tävlas också. Uppladdningen inför den uppgiften var väl lite si och så från min
sida. T.ex glömde jag att sätta upp håret – en dödssynd bland oss dressyrdamer
– och var tvungen att rusa in från framridningen för att fixa den detaljen. Det
KAN faktiskt ha varit världshistoriens snabbaste håruppsättning, tror att jag
ska tipsa Guinness rekordbok om det.

Vet inte om andra ryttare upplever samma sak, men visst
fungerar hästhjärnor på ett helt obegripligt sätt? Blev Ginza stressad av att
det plötsligt satt en domare på ett podium byggt av lastpallar i hennes
hemmaridhus? Blev hon upprörd över att det plötsligt var okända hästar
överallt, att det spelades musik och fanns partytält? Svar: Nej. Däremot blev
hon synnerligen upprörd över att porten till ridhuset såg ut precis som den
brukar. Den var faktiskt så normal att hon inte vågade passera den, utan fann
det betydligt lämpligare att kasta sig åt sidan och försöka resa sig på bakbenen.
Obegripligt, sa Bull.

Nåväl, det fanns andra som hade lite bättre pli på sina
hästar, alternativt har hästar med större hjärna. (förlåt Ginza, du är bäst ändå) Janni Pettersson på
Batterfield, t.ex. Som blev historisk genom att vinna LC:1 och därmed Åstebos
allra första tävlingsklass. Tillsammans med de andra pristagarna: Petra
Edvarsson på Abros och Sofia Roos på Audrupe genomförde de ett bejublat ärevarv
i full galopp – utan häst. Något som från och med nu är tradition på Åstebos
tävlingar. Jag tyckte personligen att Petra såg en smula oren ut, men jag kan
ha tagit miste, kanske var det bara korsgalopp.

I LB:2 roffade Sofia Roos åt sig förstaplatsen på fina
68,96%, medan hemmahoppet Sara Bryngelsson fick nöja sig med en blå rosett för
sina och Papayas 68,79% (skönt att det FINNS någon i skimmelklubben som sköter
sig).

I LA:1 vann Malin Friman på Rubin S, knappt före
hemmaryttarna Ann-Sofi Sundqvist på Glimra och Agneta Christiansson på sin
Aslan G. Vinnaren såg en smula konfunderad ut över uppmaningen att galoppera
ärevarv utan häst, men Grästorpsbor tar tydligen seden dit de kommer, så när
hon väl hade fått upp farten gick det knappt att få stopp på henne.

Tävlingarna var slut, Bullens pilsnerkorv var inte slut.
Efter några timmars ytterligare hårt arbete var allting städat och packat och
klart. Då hade vi tänkt dela på några dunkar vin, men upptäckte att vi också
var slut. Fullständigt slut. Som en flock gnuer. Då kom regnet.

Till sist: Tack alla som hjälpte till att göra vår
tävlingsdag oförglömlig. Alla tävlande, domar-Barbro, alla åskådare,
parkeringsvakter, protokollbärare, kaféarbetare, insläppsansvariga,
framridningsansvariga …

En flock gnuer …