Vitsipporna blommar för fullt och i hagarna börjar det bli
fullt möjligt att hämta en häst utan att behöva riskera att kängorna fylls med
lösflytande lera. Det är med andra ord vår.

För egen del innebär det två saker. 1. Att hela min tillvaro
är full av små vita hårstrån. 2. Att Ginzas intresse för omvärlden koncentreras
till en enda sak, nämligen små späda grässtrån.

I stallet har träning pågått hela vintern. Tora har tappert
försökt lotsa oss och hästarna framåt. För att hon inte ska tappa intresset för
oss försöker vi lika tappert muta henne med olika godsaker. Det finns ju
högtider som det helt enkelt inte går att bortse ifrån i ett stall där inte
bara hästarna utan även bakverken står i centrum (och då syftar jag INTE på de
kroppsdelar som vissa av oss brukar drabbas av skavsår på). Semmeldagen är
alltså en viktig högtidsdag och likaså våffeldagen. Alla andra träningsdagar
nöjer vi oss med muffins, kladdkakor och en och annan tårta.

I söndags var det då upp till bevis. Dags för första omgången
i div 2 dressyr. Fyra tappra i laget; Fia och Glimra, Sara och Papaya,
Anna-Karin och Wedding samt undertecknad och Ginza.

Stackars Sara drog nitlotten att starta tidigast, vilket
innebar att hon var tvungen att gå upp mitt i natten och ge sig i väg flera
timmar innan oss andra. Själv ägnade jag hela kvällen innan tävlingen åt att
skura min häst. Det kunde jag dock ha struntat i och förslagsvis i stället
ägnat kvällen åt en trevlig film, min snygge man och en trevlig chokladask.

För när jag anlände till stallet tävlingsdagens morgon så
var Ginza lika full av brungula kissfläckar som innan badet. Nu börjar jag
förstå varför fuxar är så populära …

Nåväl, till slut vara vi alla samlade i Ed.
Förutsättningarna kunde varit bättre. Till exempel hade det varit trevligt om
det INTE blåst halv storm, eller att det INTE fanns en livsfarlig
byggarbetsplats inne i ridhuset där vi skulle rida fram eller att det INTE gick
en trafikerad väg precis bredvid tävlingsbanorna.

Man skulle önska att alla hästar var lika coola som Papaya.
Mitt under hennes ritt dök det upp en vägskrapa eller något liknande fordon
(min kunskap om olika arbetsmaskiner är inte stort, men det var någonting stort
som lät väldigt mycket = troligen en vägskrapa) Ginza hade garanterat fått ett
nervsammanbrott, men Papaya uppförde sig som om vägskrapor tillhör hennes
vardagsmiljö och viftade inte ens på öronen. Så blev det också en kanonfin ritt
på 67,58 % och en 5:e plats i LB:1 för vår egen Silver-Sara.

Anna-Karin och Wedding gjorde också en stabil insats i LB:n,
men enligt domaren ska formen stramas upp en smula, så det är vad A-K planerar
till nästa omgång. Vad Wedding säger om saken är mer oklart, men det lär vi få
se i omgång två om två veckor.

Blåst och byggarbetsplatser är två saker som Ginza inte
uppskattar, så framridningen kändes som en fullständig katastrof. Tack och lov
är min lilla häst en teaterapa och hon gillar att visa upp sig. Så väl inne på
banan bet hon ihop och var helt fantastisk. Efter två års träning för Tora har
vi fortfarande inte gjort en enda acceptabel galoppfattning på träning. På tävling
förstår dock Ginza plötsligt vad det är jag menar. Det är mycket märkligt, men
jag är tacksam över att Ginza väljer sina lydiga tillfällen på ett så praktiskt
sätt.

Vi fick 63,95 % i LA:1, nytt personligt rekord för oss och
jag var väldigt lycklig. Tack och lov hade jag med mig morötter så att även
Ginza fick bli lite lycklig efter väl förrättat värv. Det kändes BETYDLIGT
bättre än efter sista tävlingen i höstas då det enda positiva domaren kunde
komma på att skriva om oss var – jag citerar – ”Fint flätad” …

Sist ut i laget var Fia och Glimra. Där hade vi alla STORA
förhoppningar (känn ingen press, Fia …). Och visst var Glimra glimrande –
förutom när det dök upp en läskig cyklist ute på vägen (resulterade i en väldigt
orund volt) och sedan en ännu läskigare inline-åkare (resulterade i en väldigt
travliknande förvänd galopp). Men trots detta 64,47 % och totalt en 5:e plats
för vårt lag.

Även ponnylaget har varit ute på äventyr – ända till
Ulricehamn. Dock är rapporterna därifrån lite för knapphändiga för att jag ska
kunna skriva om deras öden och äventyr. Dessutom har jag redan skrivit alldeles
för långt.

p.s Den här tävlingen satt min hårknut kvar hela tävlingen
trots blåsten – ett stort steg framåt i min strävan att bli en prydlig
dressyrtant …