Så var det
då dags för omgång två av dressyrens div II. Lagets förberedelser var som
vanligt minutiösa och det idoga tränandet pågick in i det sista. Alla har vi väl några Tora-mantran som ekar i huvudet mest hela tiden. Förra
omgångens andraplacering hade givit oss en smula hybris och förväntningarna var
höga. Dock kanske inte hos undertecknad som insåg att min plats var som
utfyllnad i laget, då LA:3 verkligen är en smula över min och Ginzas kapacitet.

Dagen
började inte bra. När Ginza insåg att hon skulle få åka ensam i transporten
kände hon sig uppenbarligen kränkt. Vuxenmobbning har man ju hört talas om, men Ginza hävdade bestämt
att även hästmobbning förekommer. Ville ingen av de snorkiga halblodsstropparna
dela transport med henne så tänkte inte hon vara med i laget. Så det så!

Sammanfattningsvis
så visade Ginza att hon är kapabel till de flesta rörelser ovan mark som
förekommer i dressyrens absoluta finrum. Till slut var jag totalt genomsvettig
och redo att lägga ner hela projektet, släppa hästskrället i hagen, åka hem och
käka praliner.

Då fick
Stina en lysande idè. Hon hämtade lille Svante Roy och ledde in honom i
transporten. Ginzas lilla hjärna arbetade febrilt. Tack och lov är hennes
hjärna inte av den kalibern att den klarade att klura ut att sannolikheten att
en 33- årig shetlansdsponny ska åka till en dressyrtävling för stora hästar är
obefintlig. Så hon traskade glatt på transporten nu när hon fått manligt
sällskap ombord. Då kändes det en smula grymt att lasta av lille Svante igen,
det var ju inte ens första april, men nöden har ingen lag.

Min
förstklassiga chaufför Åsa (ja, jag vet att jag är mesig som inte vågar köra
själv) körde tryggt och säkert till Sjuntorp. Det första vi fick syn på vid
tävlingsplatsen var Fia och Glimra som tränade rörelser som definitivt inte
ingår i LB:3, skutt och hopp av den kalibern platsar bättre på
rodeouppvisningar.

Sammanfattningsvis
kan man väl säga att dagen bjöd på en del oväntade inslag av både positiv som
negativ karaktär.

– Gladast av alla vara Sara som red ihop drygt 68% i förklassen LB:3 och
kom på 4:e plats. Hennes leende glittrade i kapp med Papayas
blingbling-pannband. Grattis tjejen!!!

– Själv hade jag som mål att rida på 60 % i LA:3, den svåraste klass vi
någonsin ställt upp i. Och trots att jag red fel väg i förklassen så fick vi
60,7% och jag var glad. Ginza var också glad, inte direkt över sin
prestation utan för att det fanns gott om gräs. Jag drabbades genast av hybris
och tänkte att vi nog skulle kunna rida ihop några procent till i lagklassen.
Men tji fick jag. Ginza var trött och seg som en daggmask och dessutom
upptäckte hon en livsfarlig fotograf och var därför tvungen att rygga mitt i
den ökade skritten (man får inte extrapoäng för det). Så det blev lite
deprimerande resultat.

– Serendo (och Sofia) hade en frustrerande dag. Serendo delade transport
med ett brunstigt sto som fick honom att tro att det där med att han är valack
antagligen bara är en illasinnad vandringssägen. Han var mer än villig att göra
ett tappert försök att åstadkomma oväntade storverk. Det där med att Sofia
ville att han skulle göra snygga galoppfattningar struntade han
högaktningsfullt i. Även hon borde väl ändå inse att primära behov är viktigare
än en töntig dressyrtävling?

– Glimra var som sagt brunstig och hade också lite annat att tänka på.
Trots det placerade sig Fia och hon som 5:a i såväl förklass som lagklass. Fia
gjorde några tappra försök att klaga ändå, men blev rätt brutalt nedtystad av
oss som inte fick några gröna rosetter att stoltsera med.

– Vår lagledare kom, sågs – och försvann. Efteråt var vi till och med en
aning osäkra på om vi verkligen såg henne eller om vi bara inbillat oss. Men OM
jag såg henne hade hon i alla fall röda solglasögon. MYCKET Hollywoodaktiga.

Sammantaget
hamnade vårt lag på 5:e plats vilket var en besvikelse, men inte mycket att
gnälla över. Nu är det nya friska tag som gäller.

För övrigt
så vet Stina numera att det går att trycka ner TRE korvar i ett enda korvbröd. Det
är en finfin kunskap på hennes fortsatta vandring genom livet. Själv nöjde jag
mig med två, modest som jag är.

Åsa får
MVG+++ som kombinerad privatchaufför, hästskötare och fotograf. Inte nog med
att hon klarade alla dessa uppdrag galant, hon utfodrade mig dessutom med såväl
kaffe som mörk choklad. Jag tror att jag var klart mest bortskämd på den
tävlingsplatsen och det kändes alldeles utomordentligt.

Tja, det var
allt jag kommer ihåg från gårdagen. Nu blickar vi framåt mot nya djärva mål!